På morgonen den 19 november, vilket var dag 65, kröp Yas ner under mitt täcke. Jag kände direkt att hon låg och tryckte sina ben mot mig och insåg att hon faktiskt låg och småkrystade. Hon hade inte visat några tecken innan på att något var på gång; inget boande, inget letande efter en passande plats för bebisarna, inget ökat tvättande av de nedre regionerna, ingen irritation – ingenting.
Jag flyttade henne till bolådan som hon genast accepterade. Jag såg först en fostersäck men sedan var det bara en liten svanstipp som syntes. Mitt hjärta sjönk. När fostersäcken åker av bebisen så börjar den andas och är den då kvar i mamman så överlever den inte. Vid nästa krystning kom även ett litet ben ut och jag höll försiktigt fast lilla benet så att det inte skulle åka in igen. Några krystningar senare föddes en liten och i allra högsta grad levande pojke på 84 gram. Han var ensam i ena hornet så Yas fick en paus i några timmar.
Nästa bebis var också en pojke som vägde 104 gram. Strax efter föddes 95 gram lillasyster. Yas var helt fantastisk under hela förlossningen och lade sig sedan tillrätta i bolådan, så stolt och nöjd tillsammans med sina små hjärtegryn.
Hon sköter sina små perfekt. Bebisarna ökar superbra i vikt så hon måste ha ren grädde i mjölkbaren. Hon är duktig på att ta små pauser från de små för att sträcka på benen, få lite tvätt och omsorg från de andra damerna och inte minst passa på att få massa beröm och gos från mig. Helt partiskt hävdar jag bestämt att de här tre små liven är sötast i hela världen.
